I huvudet på en konstnär

Konstnär Manuela Vintilescu, medlem i klass 7

Hon trodde inte att man kunde bli konstnär, det var väl inget yrke. Men livet ville annorlunda och Manuela Vintilescu är i dag välkänd för sina japanska moderna kvinnor. Tänk Andy Warhol i Tokyo.

Redan som liten flicka drogs hon till konsten. Att måla och rita var det naturliga tillståndet och när hon lärde känna en konstmecenat öppnades en ny värld. Manuela fick följa med på utställningar och gallerier och insåg att det går att leva på konsten. Men det blev en lång och brokig väg till de japanska kvinnorna.

Manuela utbildade sig inom reklam, grafik och dekorationsmålning. Hon delade ateljé med välkände Alvar Björkstad och lärde sig allt om ådring och marmorering. Hon studerade i Stockholm, Paris och London.

– Efter att ha arbetat med dekorationsmålning i tio år träffade jag en man i Turkiet som tvingade mig att måla stort. Han gav mig en stor duk, en stege och hink med färg.

–  Attackera duken, sa han.

Japan möter västvärlden
Japan kom att prägla hennes konst. Faster hade ett hem totalt inspirerat av Japan och Pappa Jan Vintilescu var duktig på språk och introducerade Haikudikterna i Sverige. Han översatte, eller snarare tolkade, dikterna och de gjorde starkt intryck på Manuela.

–  Att lyssna till en Haikudikt är som att gå på bio, som att se ögonblicksbilder, säger Manuela. Med få ord skapas en bild.

Kanske är det så med Manuelas tavlor också. Med en närmast tydlig enkelhet, liksom popkonst, förmedlar hon ögonblick av den coola kvinnan i Japan. Kvinnans uttryck drabbar oss som betraktare, det är hemligt, glatt, öppet, fundersamt … Färgerna är klara och tavlorna visar den urbana feminina kvinnan omgiven av årstidernas skiftningar.

Hennes svit Flower Year med tolv kvinnoporträtt och blommor som representerar året visades på Liljevalchs vårsalong år 2000. De finns i dag sammansatta i en bok tillsammans med pappa Jans dikter.

Manuela hämtar sin inspiration från Japanska gamla träsnitt men även från tidskrifter, hon fascineras över den moderna kvinnans medvetenhet i Japan. Varje hårspänne, varje detalj är genomtänkt och skapar en helhet.

–  De unga tjejerna jag målar är en spegel av min egen själ, säger Manuela. Japanerna tycker att ögonen på mina kvinnor är västerländska …

Målar gärna med publik
När Manuela reser till Tokyo släpper hon konsten och insuper alla intryck fritt från prestation. Det är hemma i ateljén som de sedan tar form. Hon har haft sin ateljé på gatuplanet och många går förbi eller tittar in. Det passar en konstnär som har sina rötter i dekorationsmålning och offentliga platser. Hon är i sin egen värld där varje streck är avgörande när hon målar och det gäller att inte skaka på hand – men det stör inte om någon tittar på. Lite sällskap är bara välgörande.

Manuela är full av energi, intensiv i sitt sätt att berätta och en sprudlande person. Men när hon tar penseln i sin hand händer något, det är som om all energi kanaliseras ut genom penseldragen. Plötsligt blir allting alldeles stilla och rummet präglas av total koncentration. Lager på lager, ibland tio stycken, målas på duken. Tålamodet är hennes bästa vän. Och till sist lägger hon det avgörande svarta strecket som inte får bli fel. En konst i sig över den stora ytan.

Mångsidig och sökande
Efter en tyst dag bland streck och penseldrag är det bästa som finns att sporta, träffa familjen eller gå på utställningar. Manuela söker sig ut och tycker om att träffa människor. I dag söker hon sig även till andra uppdrag, det där med att samarbeta är ju stimulerande och kul. Hon gör mönster, logotyper, koncept och arbetar som creative director. Och konsten kan ibland byta ut penseln mot datorn, duken kan bytas mot plexiglas och aluminium. Vi vet inte i vilken riktning Manuela tar sitt nästa steg. Men förmodligen blir det med starka färger. Och troligtvis med inslag av rött.

 

Här kan du se en film, där Manuela beskriver en av hennes målningar.

Läs mer om Manuela Vintilescu på nipponpop.com

ManuelaVintlescu2

Dela