”Slutenheten i Nordkorea var väldigt tuff”

Hon har varit Sveriges ambassadör i både Argentina och Nordkorea. För Borgarnytt berättar Barbro Elm om höjdpunkter i karriären, mötet med Kim Jong-Un och varför Stockholms Borgerskap var en självklarhet att gå med i.

Text: Isabelle Brandhofer
Foto: Daavid Thunander

”Helt paff”. Så beskriver borgaren Barbro Elm sin reaktion när Utrikesdepartementet tilldelade henne Nordkorea som nästa bas.

– Som diplomat kan man alltid önska länder att tjänstgöra i, Nordkorea fanns inte med på min lista. Det ska sägas att jag tvekade, men till slut tog nyfikenheten och äventyrslusten över.

Just dessa två egenskaper är bra för varje diplomat att ha. I Barbro Elms fall har de tagit henne till Sveriges ambassader i Dhaka, Havanna, Aten, Madrid, Bratislava, Pyongyang och Buenos Aires. I de två sistnämnda har hon varit ambassadör.

Det blev totalt två år i den nordkoreanska huvudstaden, en tid hon beskriver som både utmanande och fascinerande.

– Slutenheten var väldigt tuff, det räckte med två år. Många tror att man vet mer om Nordkorea för att man bor i landet, men vi diplomater var lika förhin- drade att ta del av allsidig information som medborgarna. Vi var i huvudsak hänvisade till den diplomatiska zonen och det var förbjudet för oss att ha privat kontakt med nordkoreanerna. Våra utflykter och besök runt om i landet skedde alltid under övervakning.

Hon hann även med ett möte med diktatorn Kim Jong-Un.

– Hans pappa, Kim Jong-Il, hade precis avlidit och jag som enda svensk var med på begravningen. Det var ett väldigt snabbt möte, jag hann inte mer än att presentera mig.

Trots att ambassadörerna endast fick se utvalda delar av landet är det ytterst få utlands- födda som upplevt det slutna Nordkorea på så nära håll som Barbro Elm. Hon berättar om en mycket fattig befolkning på landsbygden, svajig elektricitet, opålitligt vatten i kranarna och obefintligt internet. Utöver jobbet sysselsatte hon sig främst med att läsa böcker, lyssna på musik och umgås med sin borderterrier Pelle.

– Han är nog den enda svenska hund som tagit sig både in och ut helskinnad. Han såg lite bistert på mig när vi först klev av planet i Pyongyang. Jag tror att han trots allt hade en bra vistelse, även om han inte fick så många hundkompisar. De äter ju hundar där.

Barbro Elm föddes i Skåne, men vid nio års ålder fick hennes pappa, som var agronom, jobb för Sida i Nairobi. Familjen Elm flyttade med.

– Jag och min syster fick gå i engelsk skola, lära oss ett språk vi inte kunde och bära skoluniform varje dag. Det var otroligt spännande. Kenya under slutet av 60-talet var tryggt och vi reste runt mycket i landet. Det var paradiset för två svenska barn.

Barbro Elm studerade statskunskap och nationalekonomi vid Uppsala universitet och fick därefter snabbt jobb på Riksbanken, där hon blev kvar i fem år. Men i bakhuvudet fanns en dröm om att få jobba internationellt.

– Pappa reste mycket under min uppväxt och jobbade runt om i världen. Jag tyckte alltid att det verkade så spännande att få se så mycket och träffa så många olika människor.

Tankarna kom hela tiden tillbaka till diplomatyrket.

– Jag ansökte till UD:s diplomatutbildning och kom in. Min första utlandsstationering var i Havanna. Det var i början på 90-talet och en dramatisk period på Kuba, den ekonomiska situationen var svår och vi hade den kubanska regeringens ögon på oss på grund av vårt arbete med mänskliga rättigheter och skyddandet av politiska dissidenter som utsattes för förtryck.

Barbro var 30 år gammal och föll direkt för det händelserika yrket.

– Mänskliga rättigheter har alltid varit en av mina hjärtefrågor, likaså kulturfrågor. Det var tuffa frågor att jobba med i både Nordkorea och Kuba. Men i Argentina blev jag positivt överraskad över det stora intresset för svensk kultur, framför allt Ingmar Bergman!

När Barbro fick chansen att gå med i Stockholms Borgerskap var det en självklarhet.

– Att främja svenskt näringsliv och kultur är en stor del av mitt jobb och där finns det ett starkt samband till Stockholms Borgerskap. Goda vänner till mig tipsade om att gå med när jag flyttade hem från Buenos Aires för att vidga mitt sociala nätverk. Nu väntar jag bara på att världen ska öppna upp igen. Jag saknar teatern och operan. Och så läste jag om stadsvandringen som Borgerskapet anordnar, det lät spännande.

Väntar fler diplomatuppdrag utomlands i framtiden?

– Just nu känner jag ingen längtan efter det. Jag jobbar idag på UD:s kommunikationsenhet och det känns skönt att få vara hemma. Men man ska aldrig säga aldrig. Men då vill jag gärna vara i ett europeiskt land. Närmare hemma.

2021-06-18

DELA