Utvald av kungen

Han har medverkat på två kungliga vigslar och sju kungliga dop. Men Hovförsamlingens kyrkoherde Michael Bjerkhagens historia börjar långt ifrån de gyllene salarna.

Text: Elin Liljero Eriksson
Foto: Rickard L Eriksson

Sri Lanka, 1972. Michael Bjerkhagen är fem år och sitter på flygplanet när han ser hur den gröna ön han fötts på blir mindre och mindre. ”Gud, finns du här bland molnen?” tänker han innan han somnar i sin nya pappas knä. Inte förrän 45 år senare skulle Michael Bjerkhagen se ön igen, möta syskon han inte visste att han hade och få svar på varför just han av de sju adopterades till Sverige. Han skulle få reda på att hans biologiska mamma Beatrice var djupt troende, tvingades lämna bort honom för att hon inte fick gifta sig med sin älskade Cecil av religiösa skäl och att hon hade bett till Gud att hennes son, någonstans långt där borta, en dag skulle bli präst.
– Så hamnade jag här, ler Michael Bjerkhagen och stryker handen längs ett skrivbord i Slottskyrkans sakristia.

Kungafamiljens egen kyrka på slottet har varit Michael Bjerkhagens arbetsplats i över ett decennium.
– Jag hade träffat kungaparet i olika sammanhang, framför allt på begravningar eftersom jag råkade känna ett par gamla vänner till kungen som hade dött. På en av dessa sa kungen: ’Vi ses ju nästan bara på begravningar nu för tiden, det vore roligt att träffa Michael i något glatt sammanhang någon gång’.

Kort därpå, 2011, utnämndes han till extra ordinarie hovpredikant och 2013 fick Michael Bjerkhagen frågan av kungen själv om att bli kyrkoherde i Kungliga hovförsamlingen.
– Jag blev oerhört hedrad, rörd och stolt. Det här är inte en tjänst man kan söka, man blir utvald av kungen. Det är ett förtroende som förpliktar och för med sig stora förväntningar.
Vi går ut från sakristian mot kyrkorummet.
– Slottskyrkan är ett väldigt starkt laddat rum för kungafamiljen eftersom de alltid har gudstjänster här i samband med de stora högtiderna. Det här är deras egen kyrka, hemmaplan. Vi har gudstjänster här varje söndag, församlingsaftnar i Bernadottebiblioteket, där kungaparet alltid deltar och jag finns också som ett andligt stöd för kungafamiljen och för dem som arbetar här.

Det har varit minst sagt händelserika tio år för Michael Bjerkhagen. Han är en av de två präster som medverkade under såväl prins Carl Philips som prinsessan Madeleines vigsel, var liturg vid begravningen av prinsessan Lilian och har medverkat på sju kungliga dop.
– När man inser vilka historiska händelser man får vara med om infinner sig en väldigt speciell känsla av ödmjukhet.

Michael Bjerkhagen växte upp i Västergötland, dit han kom som femåring.
– Redan på barnhemmet i Sri Lanka fick jag min första gudsupplevelse, jag såg Jesusbarnet med utsträckta händer i en krubba. När jag flera år senare kom till sockenkyrkan i Västergötland och fick se en man på korset som sträckte ut sina händer gick det upp för mig att det var samma person. Det blev så starkt på något sätt, och då bestämde jag mig för att bli präst.

Han studerade teologi i Uppsala och England samt i Vatikanstaten i Rom, där han bodde en tid. Framför allt minns han en lunch när en försynt man satte sig bredvid honom. Den dagen var det investitur för nya kardinaler i Vatikanen så fler präster än vanligt gästade lunchbordet. Den försiktige men nyfikne mannen frågade: ”Har ni många troende i Sverige?”. Michael tänkte till och sa att 80 procent är med i Svenska kyrkan. ”Oj! Så många! Det har jag inte fått några rapporter om!”.
– När jag flera år senare fick se att denne anspråkslöse man blev påve höll jag på att trilla av stolen.

De två återförenades 2016, då Michael Bjerkhagen var med kungaparet vid påve Franciskus historiska besök i Lund.
– Det var fantastiskt. Han hälsade och sa: ’Men dig har ju jag ätit lunch med!’

Innan Michael Bjerkhagen hamnade här, tjänstgjorde han i Högalidskyrkan och kom ofta i kontakt med Stockholms Borgerskap.
– Från prästgården såg jag över till Borgerskapets äldreboende, vilket jag tyckte mycket om. Ibland gjorde jag hembesök där och tänkte ofta att så där skulle jag också vilja bo på ålderns höst, säger Michael Bjerkhagen som själv nyligen blev borgare.

Han går lika vant som kvickt genom kyrkorummet. Något han inte tar för givet, berättar han och tänker tillbaka till våren 2020, då han plötsligt drabbades av en hjärtinfarkt, blott 54 år gammal.
– Det var oerhört dramatiskt, jag svävade mellan liv och död. Inte förrän senare förstod jag vad jag hade varit med om. Och då kom pandemin. Det var så mycket död, elände och lidande. Jag brottades av anfäktelser den våren, blev djupt deprimerad och började skriva min yttersta vilja, hur jag ville ha min begravning.

Hur tog du dig upp från det?
– Min tro och omsorgen från mina vänner och min pojkvän Fredrik var det som bar. I dag mår jag prima, styrketränar regelbundet och ser till att vara både utåtriktad och inåtriktad. För mig är kroppen Andens tempel, man ska vårda den.

Som pastor i hovförsamlingen tjänar han kungahuset, hovstaterna, de kungliga staberna och medlemmarna i hovförsamlingen, som i dag är 550.
– Vad vi vet så har det funnits prästerskap på Stockholms slott ända sedan 1200-talet. Hovförsamlingen började ta form under 1600-talet och i dag är det en ovanlig och kunglig liten församling inom Svenska kyrkan, som inte tillhör något stift.

Hur kyrkliga är kungafamiljen?
– De tar kyrkan på stort allvar, det är väldigt roligt. Barnen har en stark koppling till kyrkorummet eftersom de har gift sig och döpt sina barn här, eller i Drottningholms slottskyrka som också är knuten till Hovförsamlingen.

Hur involverade har de varit inför de kungliga dopen och vigslarna?
– Mycket! Det finns ett oerhört stort intresse och engagemang, inte minst i valet av musik och vilken ton man vill att gudstjänsten ska ha.

Nu väntar ännu ett historiskt år, då kungen firar 50 år på tronen, berättar Michael Bjerkhagen som under dagen medverkat i en tv-inspelning inför jubileet. Han stannar till vid altaret.
– Står man här och dörren är öppen till Rikssalen på andra sidan, ser man Sveriges tron. Står man vid Sveriges tron och ser över till Slottskyrkan ser man altaret. Dessa två hör ihop, säger han och går mot de maffiga branta trapporna utanför kyrksalen, vilka leder till de två olika salarna.
– Nicodemus Tessin den yngre såg dem som de två stora maktpolerna – den värdsliga makten och den andliga makten. Det var inför den andliga makten kungen var ytterst ansvarig, att förvalta sitt ämbete på bästa sätt. Att nu få vara med och fira kungens tronjubileum är därför en stor ära. Något jag aldrig kunde ana när jag satt där på planet, som femåring på väg mot en okänd plats nedanför molnen.

 

Michael Bjerkhagen

Ålder: 55 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Ja, både i Sverige och på Sri Lanka.

Yrke: Präst, pastor i Kungliga Hovförsamlingen och ordinarie hovpredikant samt direktor för S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Han är tjänstledig enhetschef vid Stockholms Stadsmission.

Borgare: Sedan 2021.

2022-06-22

DELA