Mina sidor
Foto: Rickard L Eriksson, Text: Elin Liljero Eriksson
Trygg i stormen
Borgaren och reseskribenten Lottie Knutson har lett svenska folket genom kriser, inspirerat till reseglädje och samlat på sig erfarenheter som gett henne nya perspektiv på livet.
Lottie Knutson kisar ut genom fönstren på en av Stockholms äldsta krogar – Zum Franziskaner. Försommarljuset vilar över Skeppsbron.
– Där! På andra sidan vattnet, en bit in på Östermalm, föddes jag. På Stockholms allmänna BB, berättar hon innan hon vänder blicken in mot den anrika krogens klassiska jugendpaneler. Ölhall och restaurangen doftar av svensk-tysk husmanskost.
Lottie hade åkt förbi krogen tusentals gånger. Men det var först när hennes man, journalisten och inrikespolitiska kommentatorn Mats Knutson, spontant föreslog att de skulle fira hans 60-årsdag här en decemberkväll 2023 som de faktiskt besökte den.
– Det blev så lyckat! Är personalen på gott humör tappar de upp öl från olika mikrobryggerier. Jag är inte någon stor ölfantast, men har börjat uppskatta det mer. Framför allt gillar jag känslan här. Den är äkta.
Det var just det äkta och tydliga som gjorde att en hel nation samlades kring Lottie Knutson för 20 år sedan. När tsunamin vällde in över Sydostasien annandag jul 2004 arbetade hon som kommunikatör för Fritidsresor. Lottie blev tidigt den trygga rösten i en omskakande tid.
– Privat upplevs jag nog som spontan och livlig. Men när det verkligen gäller tenderar jag att bli väldigt fokuserad och systematisk. Och det var nog så det var, den där annandag julen. Jag minns fortfarande dagen med stort obehag. En händelse som för alltid förändrade mitt liv.
Men livet tog sin början en marsdag 1964. Föräldrarna – pappan civilingenjör, mamman lärare – hade vuxit upp i Spånga, men kom snart att flytta runt, till både Skåne och Argentina. Den längsta fasta punkten blev Huskvarna, där Lottie tillbringade större delen av skoltiden. Där föddes också karriärdrömmen:
– Jag var bergsäker, jag skulle bli journalist. Redan som tioåring gjorde jag mina egna tidningar med påhittade reportage, insändare och illustrationer. De påminde mycket om Kamratposten som var mitt livs nod och vägvisare på den tiden.
Det fanns också en annan dröm: att bo i Stockholm. Staden som för henne var synonym med Gamla stan.
– Morfar var pastor primarius i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, och med tjänsten följde en tjänstebostad alldeles vid Stortorget. En stor paradvåning med rum i fil. Jag älskade att springa där, förbi alla rummen och sedan ut i kvarteren. Hålla kusinen, som bodde ett stenkast därifrån, i handen och upptäcka staden som en dag skulle bli min.
Efter tre år i Paris, där hon bland annat läste litteraturvetenskap, flyttade Lottie till Stockholm och gick Journalisthögskolan. Hon fick sedan jobb på Svenska Dagbladet och frilansade innan hon kom till SAS, där hon gjorde koncernens interna tidning för 22 000 anställda i hela världen. Snart fick hon smak på kommunikationsvärlden, men också resevärlden. Något som ledde henne till Fritidsresor, numera TUI, där hon blev kvar i många år. I dag arbetar hon som reseinfluencer och reser regelbundet till olika platser i världen för att ge de bästa tipsen genom sina sociala medier, i reportage och sin egen resesida i Aftonbladet. För Lottie är det en livsstil att ständigt vara i rörelse och upptäcka nya resmål.
– Det har nog att göra med att vi reste och flyttade runt så mycket i min barndom. Så fort jag kunde pep jag själv i väg från Huskvarna och ut i världen. Det är fantastiskt att jobba med det som är de viktigaste dagarna på året för många människor.
Genom åren har hon hanterat många olika kriser – allt från försenade flyg där gästerna inte fått sin förväntade paraplydrink till stora IT-krascher och svåra bussolyckor.
– Jag tog det första samtalet på SAS kommunikationsavdelning när Gottrörakraschen inträffade 1991, vilket var väldigt omskakande. Men tsunamin, som kostade hundratusentals liv, var något helt annat.
Tio år efter den förödande katastrofen skrev Lottie boken ”Nödrop: när krisen kommer”, där hon delar med sig av sina lärdomar. Där, liksom nu, i en tid präglad av krigshot och börsoro, understryker hon vikten av att hitta sin egen kompass.
– Det är lätt att fastna i omvärldsångest – men man kan inte bära hela världens oro på sina axlar. Mitt råd är att agera där du kan göra skillnad, och sedan våga stänga av resten ibland. Annars blir oron en heltidssyssla. Men framför allt behöver du hitta din egen fasta punkt.
Tryggheten hittar Lottie själv i Nacka. Där bor hon med sin make och två vuxna barn – utöver två andra barn som har flyttat hemifrån, samt två barnbarn.
– Att umgås med familjen är en absolut nödvändighet för mig. Samtidigt har jag ofta dåligt samvete för att jag så ofta prioriterat jobbet i mitt liv.
Lika driven som hon själv, om inte mer, är maken Mats – som hon skämtsamt säger att hon ibland bara hinner vinka till genom tv-rutan. Trots att han är inrikespolitisk kommentator på Svt är politik sällan ett samtalsämne hemma.
– Däremot diskuterar vi samhällsfrågor, i den mån vi hinner ses, säger hon och ler. Jag ser fram emot att vi förhoppningsvis blir pensionärer och både kan dela gemensamma intressen och ha egna.
Blicken återvänder ut över vattnet igen, och blir med ens stillsam.
– För ett tag sedan återvände jag dit, till Sophiahemmet. Vi höll på att förlora en av våra döttrar som var allvarligt sjuk i anorexi. Det var en lång och mycket svår tid, men de räddade henne. När hon till slut blev friskförklarad såg jag att kliniken låg dörr i dörr med Stockholms Allmänna BB där jag föddes. Plötsligt kändes det som ödet, som att cirkeln slöts. Och jag insåg hur tacksam jag är. För den platsen, men framför allt, för livet.
