Smycken berättar historier

Hedvig Westermark bestämde sig för guldsmedsyrket redan som 13-åring. I snart fyrtio år har hon skapat smycket på Hornsgatan – alltid med samma kärlek till hantverket.

Smide och Forms lokaler på Hornsgatan i Stockholm, som fungerar både som verkstad och butik, är ovanligt välstädade. Golvet är blänkande rent, liksom varenda bänkyta. Det handlar dock inte bara om att hålla snyggt för kunderna – utan om att guld bokstavligen är värt sin vikt i guld.

Under vasken i det lilla köket sitter ett filter som fångar upp minsta spår av guld från den som tvättar händerna. Till och med innehållet i dammsugarpåsen tas till vara, allt i jakt på guldpartiklar.

– När man arbetar med guld eller silver blir det små partiklar över, alltså spill. Och allt kan rengöras och användas igen, säger Hedvig Westermark.
Just guldpriset är något som bekymrar henne. Som guldsmed sedan 40 år tillbaka har hon noggrant följt guldpriset. När världen är orolig söker sig allt fler investerare till det trygga guldet och de senaste fem åren har guldpriset stigit med 96 procent, nästan en fördubbling. Silvret har ökat ännu mer, med 107 procent, om än från en lägre nivå.
– Det är tråkigt, för det drabbar ju slutpriset. Samtidigt är guldbranschen kanske världens äldsta återvinningsbransch, där allt tas tillvara på och används om och om igen.

Att Hedvig Westermark blev just guldsmed förklarar hon delvis med att hon var dålig i skolan. Att det skulle bli ett praktiskt hantverksyrke var mer eller mindre givet.
Redan som 13-åring bestämde hon sig för yrket, och några år senare bar det i väg till östgötska Mjölby och guldsmedsutbildning.
– Jag gick bara några terminer. Mjölby var helt enkelt för tråkigt. Så jag åkte hem till Stockholm igen och jobbade som lärling hos olika guldsmeder i sju år innan jag öppnade eget.
1986 slog sig Hedvig samman med den tyske guldsmeden Michael Hamma och öppnade Smide och Form i en 25 kvadratmeter liten lokal på Hornsgatspuckeln. På Hornsgatan 44.
1997 gick flytten 50 meter i riktning mot Slussen, till en större lokal på Hornsgatan 36. Där håller Hedvig och verksamheten fortfarande till. Sedan 2009 är Hedvig ensam ägare, efter att Michael Hamma gått i pension.
I dag har Hedvig också två anställda guldsmeder, Mathias Gustafsson, som arbetat i företaget i 20 år, och Cesar Velandia, som kom in för ungefär tio år sedan.
Med en kontinuerlig verksamhet i samma kvarter i fyra årtionden har man förstås också en rad återkommande stamkunder.
– Härom veckan kom det in en dam med ett armband jag gjort 1991. Det var som nytt, men med åren hade hennes arm blivit lite grövre och handleden stel – så vi gjorde det större.

I år fyller Smide och Form 40 år, men Hedvigs intresse för smycken och juveler sträcker sig ända tillbaka till barndomen. Mamman bar alltid smycken och Hedvig rotade mer än gärna i hennes smyckeskrin.
– Det berättade historier. Ett smycke är ett minne, en symbol för något. Hon berättade gärna om vilken gammal moster som ärvt ett visst smycke och var det kom från. Genom att öppna skrinet sipprade det fram historier om gamla släktingar och platser.

Lika stort inflytande hade Hedvigs morfar. Varje söndag gick han sin kulturrunda, som började på Nationalmuseum, vidare till Östasiatiska museet och avslutades på Moderna. Hedvig fick ofta följa med och när någonstans föddes designintresset. För Hedvig är lika mycket designer som guldsmed. Utöver att Smide och Form endast säljer egendesignade och egentillverkade smycken är Hedvig också framgångsrik och etablerad smyckeskonstnär i eget namn. Hon har haft en rad separatutställningar på museer och gallerier, och har ingått i ett stort antal grupputställningar, både i Sverige och utomlands. Hennes smycken finns också representerade i både Nationalmuseums och Röhsskas samlingar.

Några av verktygen har Hedvig haft med sig hela sin karriär.

Under sina år har Hedvig sett trender komma och gå, och inte minst köpbeteenden förändras.
– När jag började var det männen som kom in och handlade till sina fruar. Det ansågs nästan sorgligt om en kvinna köpte sina egna smycken, som om hon inte hade någon som gjorde det åt henne. Men nu kommer kvinnorna in själva. De har egna pengar och kanske unnar sig något fint för att fira, som att de fått ett nytt jobb eller liknande.
När det gäller material står sig fortfarande klassiskt guld och silver starkt.
– På 80-talet var det mycket vitguld med vita diamanter eller blå safirer. Men jag tycker om att blanda guld och silver och gillar starka färger på stenarna. Jag har heller aldrig arbetat med ’nyare’ material som exempelvis titan, och inte heller så gärna med stål och järn. Jag gillar känslan i guld och silver, mjukheten och hur formbart det är.

Trots att Hedvig hunnit fylla 66 år har hon inga omedelbara planer på att gå i pension.
– Men hur länge som helst orkar jag inte. Folk tror ofta att man mest sitter och ’pysslar’. Men det är ett oväntat tungt yrke, metallerna är tuffa att arbeta med. Synen förändras och försämras också, och de allra minsta lödningarna gör jag inte själv längre, utan det lämnar jag till killarna, säger hon och nickar mot Mathias och Cesars arbetsbord, överfyllda med smidesverktyg.
Den kombinerade verkstaden och butiken har stora skyltfönster ut mot Hornsgatan, där nyfikna förbipasserande gärna tittar in.
– I början tyckte jag att det var konstigt att sitta och arbeta när folk kikade in. Men nu ser jag det som ett bevis på att våra smycken verkligen är ett hantverk och skapade här i verkstaden. Mer lokalproducerat kan det ju inte bli, det är bara två meter från arbetsbänkarna till försäljningsdisken.
Hedvig är bland annat aktiv i föreningen Konsthantverkarna där hon i olika omgångar suttit i styrelsen, och sedan ungefär sju år tillbaka kan hon även titulera sig borgare.
– Jag blev tipsad om Borgerskapet av en kompis som är glasblåsare. Jag bor vid Zinkensdamm och har i många år gått förbi Borgarhemmet i Högalid och undrat vad det är för något. Drömmen är att få åldras på något av Stockholms Borgerskaps boenden, tillsammans med en massa hantverkskompisar. Och så gillar jag att Borgerskapet handlar om de gamla skråna, eller burskapsklasserna. Det är en fin tradition att bevara, särskilt för oss konsthantverkare.