Skapande utan gränser

Från en tvåa i Skärmarbrink till några av världens största konstscener. Konstnären Miriam Bäckström har i decennier utforskat identitet genom fotografi, film och installationer

– Jag har aldrig förstått vad ett hem är.
Miriam Bäckström står lutad mot köksbänken i Villa Dagaborg, omgiven av textilier, små skulpturer och loppisfynd. I över tjugo år har hon bott här, samtidigt som hennes konstverk tagit form och spridits i världen.
– Som liten såg jag hemmet som en teater, en plats där man gjorde vissa saker: tittade på tv vid bestämda tider, åt och gick och lade sig. Hos mig är det mer flytande. Köket är ett materialbibliotek och sängen står i biblioteket. Jag är mer intresserad av rum än av hem.

Hon blickar ut genom köksfönstret i det tio rum stora huset vid vägens ände i Farsta. Utanför lutar sig skogen mot sjön.
– När vi flyttade hit 2002 hade min dåvarande man och jag varsin ateljé på mellanvåningen. Nu pågår projekt i mer eller mindre alla rum.

1999 blev Miriam Bäckström inbjuden till Venedigbiennalen av den berömde schweiziske konstkuratorn Harald Szeemann för att visa två av sina fotografiska serier, ”Dödsbo” och ”Scenografier”. Det blev startskottet för flera år av internationella utställningar. Inför sin separatutställning i Basel 2004 bjöd hon in skådespelaren Rebecka Hemse – först till ett samtal om skådespeleri, sedan för att fotograferas utan att gå in i en roll, och till sist för att filmas med ett manus hon aldrig läst. Filmen fick stort genomslag, visades på internationella filmfestivaler och turnerade världen runt i utställningar och konstsammanhang.

Genom åren har Miriam Bäckström rört sig mellan konceptuellt fotografi, film, performance och text, och i dag skapar hon storskaliga platsspecifika textila installationer. Hennes verk har ställts ut på både Moderna Museet och Lunds konsthall, men framför allt internationellt på en rad stora konstarenor.

Men inget av detta var hennes dröm.
– Jag var aldrig intresserad av att bli konstnär. Jag var intresserad av bilden – av att förstå den ur ett teoretiskt perspektiv.
Allra minst ville hon bli fotograf, som sina föräldrar. I en tvårumslägenhet i Skärmabrink, där Miriam växte upp med sin mamma, pappa och farmor, fick hon uppleva livet som naturfotograf från första parkett.
– Att se dem sitta och vänta i timmar på att ett moln skulle skapa rätt skugga på en svamp fick mig att inse att all fotografi är konstruerad. Vad har bilden för syfte? Hur använder vi den? Hur definierar vi begreppet bild? För att ta reda på det studerade jag konstvetenskap – tills jag insåg att det enda sättet att få svar var att arbeta praktiskt.

Men bakom Miriams konstnärskap finns en ännu starkare drivkraft som slog rot i barndomen.
– Jag växte upp på 70-talet. Inte med fri uppfostran, utan fri från uppfostran. Jag skulle klara mig själv. Det var viktigt för mina föräldrar. Och för mig.

En dag kom hon hem med små keramikfigurer från skolan.
– Mina föräldrar blev helt tysta. Jag fattade ingenting. Sen gick pappa och hämtade plånboken och sa att han ville köpa figurerna. Han hade aldrig brytt sig om vad jag gjorde på det sättet. Att bli sedd och bekräftad av mina föräldrar när jag hade producerat något som imponerade på dem var en helt ny erfarenhet. Samma lycka känner jag i dag när jag producerar. Det går inte att sluta. Tyvärr känner jag inte samma drift att visa verken.

Egentligen är skrivandet den bästa konstformen, säger hon.
– Men det finns ingen bekräftelse i det, ingen drift. Efter några veckors skrivande kommer därför vrålångesten, och jag måste börja producera något jag kan ta på. Då känner jag igen mig. Sen kan jag fortsätta skriva.

På en vägg i Villa Dagaborg hänger en stor gobeläng föreställande skådespelaren Börje Ahlstedt i vit Pierrotkostym, utsträckt i en soffa. Verket visades första gången i utställningen ”Motsatsen till mig är jag” (2012) på Lunds konsthall.
Liksom filmen ”Rebecka” och performanceföreställningen ”Vem är jag?” – där skådespelare läser ett manus de aldrig sett tidigare – är den ett spår av Miriams utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion, mellan identitet och roll. Ett tema som genomsyrar hela hennes konstnärskap.
– Jag har aldrig vetat vem jag själv är. Det är jobbigt och jättespännande, och kanske en förutsättning för skapandet.

Vi går in i vardagsrummet, där stora konstverk samsas med schackspel, loppisprylar och färgstarka möbler.
– För många år sedan började jag ta mina döttrar till loppisar för att studera material, form och färg – men också känslor kopplade till föremål. Jag sa åt dem att köpa allt vi kände något för, även det vi tyckte illa om. Det är därför det är så många saker här, säger hon och funderar.

– Jag kände att vi inte längre lever med material på samma sätt som tidigare. Jag ville ge mina döttrar den erfarenheten. Men det var också ett återupptäckande av humor i vår ganska humorlösa omgivning. Även mina vänner började köpa saker till oss, vilket slutade med att vi låg och vred oss av skratt på golvet.

Vi går upp en våning, full av skrivbord, avancerade kameror och påbörjade verk. Men hon gör inte allt arbete själv. Här sitter oftast flera medarbetare. En av dem är tapetseraren Johanna Hård af Segerstad, som tipsade Miriam om Stockholms Borgerskap.
– Johanna berättade om alla olika arrangemang och fester. Jag tyckte att det lät jättespännande. Som konstnär är man rätt ensam i sina processer, så det lockade mig.
Även Miriam tycker om att bjuda in till stora fester. Som när hon fyllde femtio. Då hade hon och hennes danska särbo en stor jul- och födelsedagsfest här som varade inpå småtimmarna, berättar hon medan vi går ut i den vinterbleka förmiddagssolen.

I trädgården blänker tre skyltdockor till, täckta av krossade speglar som Miriam lät tillverka inför en fotografering av ett rum helt bestående av speglar. Fotografiet användes som förlaga till den tolv meter långa gobelängen ”Le som om vi redan har vunnit”, som i dag ägs av Moderna Museet.
– För mig var det en frihet att komma till den här platsen. En plats där jag kan göra allt, när och hur jag vill. Kanske är det något man kan kalla ett hem.