Hatten av för Bibi!

I februari fyller modisten och borgaren Bibi Kant 81 – men än har hon inga planer på att sakta ner. För Borgarnytt berättar hon om kungliga kunder, hattarnas framtid och att tacka nej till Chanel.

Längst in i garderoben i lägenheten på Södermalm har Bibi Kant sparat sina favorithattar. Hon sätter på sig en svart filthatt med en stor vit blomma och speglar sig.

– Visst är den fin? Under ett av mina besök i Paris köpte jag fler vita Chanel-blommor som jag sedan sydde på mina hattar. Chanel frågade om jag inte ville komma dit och sy hattar åt dem. Men jag hade aldrig tid. Mitt eget företag gick ju som tåget.

Men låt oss börja på 1960-talet. Den då 20-åriga nyutbildade kosmetologen Bibi Kant har lämnat hemstaden Åtvidaberg för ett nytt jobb på skönhetssalong på Kungsholmen. Strax därpå mötte hon sin första blivande make på tunnelbanan. Det var inte enligt plan, men som Bibi säger, ”slumpen är ingen tillfällighet”. Tillsammans fick de fyra barn och hemma i villan i Enskede sydde hon kläder och accessoarer till hela familjen.

– Jag började sy barnhattar till grannar och bekanta. Det blev snabbt ganska många, men oj så kul det var, minns Bibi.

Det var så roligt att hon gick en kurs i hattsömnad på S:t Görans gymnasium. En dag, under ett besök i butiken Kittys Hattar på Mäster Samuelsgatan, blev hon erbjuden jobb. Bibi tvekade, hon var ju ingen modist. Men Kitty ville lära upp henne.

– När min man kom från jobbet den dagen hade jag ordnat både jobb och kommunal barnmamma till vårt yngsta barn.

– Sedan började mitt liv. Jag var 39 år gammal.

Vi slår oss ner i soffan och Bibi dukar fram sockerkaka. Mellan tuggorna berättar hon engagerat om människorna hon mött genom åren – glada kunder, krävande kunder, kungliga kunder (drottning Silvia var en trogen kund hos Kittys Hattar).

– Jag iakttar människor konstant. På stan, på tunnelbanan, i matbutiken. Jag ser direkt vilken hatt som passar på vilket huvud. Det har alltid varit min styrka som modist. Det är fint att kunna visa att det inte finns några fula människor, man måste bara poängtera det som är vackert.

Efter tio år hos Kitty var hon redo för nästa steg. Bibi startade eget och som företagare gick hon strax med i Stockholms Borgerskap. Genom Stockholms Hantverksförening hyrde hon en lokal på Götgatan, där hon bland annat sydde hattar till flera av Borgerskapets medlemmar.

– Jag hade fem stora skyltfönster med olika typer av hattar i varje. Det var fantastiskt vad jag jobbade. Då kostade de upp till 2 000 kronor, en gång kom prinsessan Lilian förbi men hon tyckte att mina hattar var hutlöst dyra.

För Bibi Kant tycks ingenting vara omöjligt så länge viljan finns. Som nioåring blev hon diagnostiserad med reumatism, men trots läkarnas prognoser har hon alltid arbetat med sina händer. Hennes gedigna kunskap och erfarenhet av modistyrket ledde henne även till Beckmans designhögskola, där hon under flera år lärde ut hantverket.

– Att ta fram en välgjord hatt tar tid och materialen är dyra. Hattar är ingenting som går att massproducera. I dag är det här ett yrke som få kan och det är viktigt att det förs vidare.

Hur ser du på modistyrkets framtid?

– Jag är inte så populär på skolan längre, för jag berättade för eleverna att det inte går att leva på modistyrket. Det gillades inte. Men jag tycker att det är att luras att säga något annat. Det är efterfrågan som styr och i dag finns knappt någon. Men det fina med trender är att de kommer och går, och jag hoppas innerligt att yrket finns kvar i framtiden.

För fem år sedan lade Bibi hattarna på hyllan. Hon hade fyllt 75 år och kände sig färdig.

– Jag trodde att jag skulle vara modist-Bibi livet ut. Men så träffade jag min nuvarande man Tor Erik. Han är konstnär och 11 år äldre än jag. Vi ville båda ha tid att uppleva annat ihop, berättar hon.

 

Och med Tor Eriks stöd var det dags för nästa projekt.

 

– Jag har alltid drömt om att göra ett dockhus och hade en önskan om att få berätta lite om mitt liv genom det. För tre år sedan lät jag bygga ett hus efter mina ritningar. Sedan har jag klistrat in små tapeter, målat miniatyrmöbler och svurit högt, skrattar hon och fortsätter:

– Jag hade tidigt en bild av hur det skulle se ut, men det var först när jag hittade en dockfamilj i en butik i Göteborg som karaktärerna kom till liv.

Det blev starten på den tillhörande boken ”Valters hus”, som handlar om just modisten Bibi och hennes grannar i huset. En historia som rör ämnen som familje- och kärleksrelationer och livets med- och motgångar.

I februari fyller Bibi 81 år, men hon har inga planer på att varva ner.

– Jag har ju framtiden för mig! Och Tor Erik och jag ska ut och resa. Först blir det bussresa till Danmark. Sedan håller jag även på med en ny barnbok. Men det blir inga fler dockhus.

Relaterade artiklar

Till nyhetsbiblioteket

Standard editor