Mina sidor
Foto: David Thunander, Text: Gabriella Kvarnlöf
”Mitt jobb är en kulturgärning”
Förgyllaren Tord Wiktor återställer allt från möbler och speglar till tavelramar – med en kirurgs noggrannhet.
Luntmakargatan, Vasastan. Förgyllaren Tord Wiktors ateljé är inte helt enkel att hitta, dold bakom en oansenlig port. Därför känns det lite som att kliva in i en hemlig värld när man lämnar gatan bakom sig och plötsligt står omgiven av gamla speglar, oljemålningar och konsolbord.
– Jag behöver inte synas, jobben kommer till mig ändå. Men tyvärr är jag nog en av få förgyllare som har tillräckligt med arbete, säger Tord Wiktor och lutar sig mot en snickarbänk där slippapper, skölpjärn och slipar ligger som ett plockepinn på bänkskivan.
När man hör ordet ”förgyllare” är det lätt att tankarna vandrar till ädelmetaller. Men Tord Wiktor är en förgyllare av antika ting, där hans jobb är att ta fram originalförgyllningarna eller återskapa dem. I yrket ingår även enklare bildhuggeri, färgkompletteringar och lagning av objekten.
– Min titel är inte så viktig, jag brukar tänka att mitt jobb är att ’fixa saker så de blir bra’, säger han och skrattar.
Stockholms Borgerskap fick Tord Wiktor höra talas om för fem år sedan, då en kund rekommenderade honom som medlem. Han tilltalades av att traditionella hantverksyrken lyftes fram i organisationen.
– Förgyllare är ett väldigt gammalt yrke, till och med äldre än Borgerskapet! Det passar mig att vara med i Stockholms Borgerskap: dels gillar jag sammanhanget och tanken kring en bra seniorbostad när det är dags för pension. Dessutom är jag intresserad av kulturhistoria.
1982 startade Tord Wiktor sin yrkesbana på en firma i Stockholm, följt av flera år på Paris största förgyllarfirma. Efter det startade han eget, och så har åren rullat på. I den här lokalen har han hållit till sedan 1993. Men hur ramlade han över yrket från första början?
– Det var en ren slump. Jag läste en artikel om förgyllning i Ica-kuriren och tyckte att det lät kul.
Vilka är de vanligaste objekten du får in?
– Konsolbord och speglar, främst från rokokotiden och den gustavianska eran. Ibland även från barocken. Möblerna kommer oftast från antikhandlare som vill ha dem restaurerade. En liten procent kommer från privatpersoner. Sen har jag genom åren gjort många jobb åt Statens fastighetsverk också. Bland annat när de gick igenom inredningen i alla landshövdingsresidens.
I dag arbetar Tord Wiktor helst i ateljén, men i början av karriären var han ofta ute på fältet. Han har bland annat förgyllt tak och lister i Riksdagshuset samt besökt slott, kyrkor och stadshus.
– Slottsföremål är ofta märkta med sigill eller liknande. Jag har fått in en hel del grejer som ursprungligen kommer från Stockholms slott, från Kungliga Husgerådskammaren som har ett eget sigill.
Han pausar och blåser bort några dammkorn från bänken.
– Men märkningen kommer oftast från den person som skapade möbeln, inte förgyllaren eller köparen. Jag skulle säga att många av de finaste objekten som finns faktiskt är osignerade.
Varför då?
– Gjordes det en direktbeställning till ett slott eller herrgård så skrev man en faktura, och då behöves ingen signering.
Tord Wiktor sätter sig ner och visar hur man fäster bladguld på en bordsskiva. Först penslar han ut en limblandning för att sedan försiktigt blåsa på bladguldet som sitter i ett ark. Han använder en spatel för att lossa bladet och placerar det sedan där han limmat.
– Jag ser lite på det som kirurgi: gör försiktigt en sak i taget och är väldigt noggrann.
I ett hörn står en spegel med en vacker gouache, det vill säga en liten målning upptill.
– Ibland när man monterar bort gouachen beställarens namn gömma sig bakom, eller förgyllarens. Det är ofta så man hittar signaturer, bakom någon skulpturdel eller målning.
Vad är roligast med ditt jobb?
– Att ta fram ett föremåls ursprungliga utseende. Det är ofta jag får in objekt, säg en barockspegel från 1700-talet, som blivit ommålad 10 gånger. Då får jag sakta skala av lager för lager tills jag kommer ner till originalet. Det känns bra, som att jag gör en kulturgärning. Allting blir så mycket spänstigare och vackrare utan en massa klet på.
Och tvärtom – vad bedrövar dig?
– När allt ursprungligt guld tvättats bort. På 1800-talet var det vanligt att man tog en stor varm, blöt svamp och tvättade bort bladguldet, för att det nya guld man satte skulle fästa bättre. Därför är det inte ovanligt att få in ramar och speglar som är vackrare på baksidan än framsidan, där en del av ursprunget fortfarande är bevarat. Det är vackert, man ser tidens tand. Framsidan kan i stället nästan se ut som gips.
Vi ställer oss framför en av ateljéns väggar där speglar och ramar i tiotal står lutade mot varandra. Tord Wiktor lyfter upp en barockram från Frankrike i originalskick. Bredvid står en sliten spegelram där bladguldet mörknat med tiden. En enda spegel kan vara 40 timmars jobb för honom. Ett bord kan vara 60.
– Därför blir det ju väldigt dyrt. Det går inte att göra något mitt emellan: antingen gör man bara en snabb retouch så allt ser helt ut på objektet, eller så restaurerar man från grunden.
På en dörr hänger ett schema över olika sorters bladguld. De skiftar i färg från guld med inslag av vitt, gult, rött och grönt. Varmt och kallt.
– Det finns många olika guldnyanser, säger han och pekar på en kulör som kallas citronguld. Runt 1775, alltså under rokokotiden, var grönt guld väldigt populärt att måla med på ornamentik. Så det har gått trender i guld som i allt annat.
Tord Wiktor befarar att hans yrke är på utdöende, men hur kan man då motverka den negativa trenden?
– I Storbritannien har kung Charles startat en fond för att säkerställa att de små hantverksyrkena ska kunna leva vidare. Det tycker jag borde finnas i Sverige också, dessa fonder kan hjälpa till att utbilda en ny generation och stötta de redan yrkesverksamma.
Han funderar.
– Det vore kul om folk vågade använda antika ramar även när det kommer till moderna verk. Det gör man ofta i utlandet och kontrasten blir väldigt spännande: ett möte där två världar kolliderar. Kanske kan man återanvända en släktklenod på det sättet. Plocka upp din mormors gamla spegelram från källaren och låt den få nytt liv.
